Min största insikt som jag egentligen varit medveten om hela tiden är att det digitala har distraherat mig från att ha fullt fokus. Framför allt på mina barn. Jag har nog inte insett hur mycket det har distraherat mig och vilka konsekvenser det har fått. Utmaningen är ju hur jag/vi hittar en vardag där det finns utrymme för både socialt (öga mot öga) och digitalt umgänge och spel.

Barnen har ju byggt upp samma beroende som jag. När jag vid oräkneliga tillfällen bestämt mig för att “nä nu ska vi hitta på något kul eller kolla på en film tillsammans” så har de sagt antingen “snart” (vilket betyder precis när som helst inom ett par timmar) eller “måste vi?” (vilket betyder nej). Problemet är ju att man lätt fastnar i något nytt under tiden man väntar på att de “snart” ska komma. Tiden går och det blir lätt att en hel kväll går. Bara för att jag vill hitta på något just nu så betyder det ju inte att de vill det, de är ju mitt uppe i sitt. De blir ju inte mottagliga för mig bara för att för att jag vill det. Det måste ju vara ömsesidigt. Jag tror att just det är en stor del av av problematiken. Att barnens digitala beroende även ger oss vuxna lite spelrum då barnen “blir mer självständiga” av digital stimulans (från tidig ålder) gör ju inte situationen enklare. 

Jag gissar att det är många som hamnat i samma mönster som mig och kanske inte bara med sina barn utan även med sin partner. Finns nog många parrelationer som har fallit offer för det digitala beroendet där man inte ser eller pratar med varandra med samma fokus längre på grund av det digitala bruset som finns i våra liv.

Jag tror att lösningen för mig i mitt liv skulle kunna vara att jag och barnen har schemalagda kvällar och tidpunkter med aktiviteter som exempelvis att laga mat tillsammans, filmkvällar, promenader eller spelkvällar där det digitala är helt eller delvis förbjudet. Detta blir något vi kan förhålla oss till och planera utifrån så att inte en hel kväll går “upp i rök” medan vi väntar på varandra. Man vill ju kunna få det bästa ur båda världarna tänker jag och det kommer säkert inte att bli lätt men jag är helt övertygad om att sönerna skulle älska att laga mat med mig tillslut men kanske inte de första 2-3 gångerna så tålamod och målmedvetenhet kommer att vara nyckelfaktorer här. Aktiviteterna skall självklart(!) läggas in i Googles kalender så att det plingar och påminns i allas telefoner samtidigt. Blir liksom satt i sten då. Och till slut och förhoppningsvis även till en trevlig vana.

Nästa steg kommer att bli att jag berättar för mina barn om mina insikter, tankar och framtida planer så att de kan se mitt perspektiv och varför jag vill göra en förändring i våra liv. Det kommer bli jätteviktigt att de får insyn i sina digitala beteenden så att de kan få något att förhålla sig till gällande vad som är sunt och inte och vad som skulle kunna vara ett bra framtida beteende. Livets digitala och icke digitala spelregler helt enkelt och hur vi förhåller oss till denna konstanta föränderliga digitala värld. 
Det är ju inte bara jag som skall med på den här resan. Vi måste alla tre vara motiverade och veta varför vi gör detta tillsammans. Jag vill ju inte vakna upp om 10 år och inse att jag inte känner mina barn. Tror inte att de vill det heller. Det är otänkbart och det är ju ingen bra grund att stå på när de flyttar hemifrån. Jag vill ju vara deras pappa och deras bästa vän som de alltid kan vända sig till. Jag tror inte att jag kommer att uppnå det genom att låta det digitala bruset stå emellan oss. 

Sammanfattningsvis, låt inte det digitala ta över dina relationer, låt det inte bli något som gör att du tappar fokus på dem du bryr dig om. Hitta mönster i din vardag som gör att ni kan ha fokus på varandra och det är ju inte bara du som skall ha fokus på dem, det måste ju vara ömsesidigt, annars kommer det inte att ge något. Båda parter måste ha samma fokus.

Så… Ta hand om varandra och ha koll på varandras digitala beroenden och våga bryta era digitala mönster men gör det med balans. Var inte för drastisk. Balans är nyckelordet.
Det hade varit intressant att få era reflektioner och erfarenheter i ämnet. Skriv dem gärna i kommentarsfältet där du fick länken till denna posten.
Dags att checka ut både från detta ännet och från hotellet då resan hem påbörjas strax! 

Tack för att du tog dig tid att läsa!
Patrik Rosenfeld

Där kom det dagliga sms:et från Telenor med beskedet att mina 100 mb för dagen var slut. Idag hade faktiskt klockan hunnit bli 19.47! Jag hade smartsurfat de gånger jag hade haft telefonen uppe och var ganska nöjd med att det hade burit frukt! Idag kände jag faktiskt att jag inte behövde 100 nya mb att nöjessurfa med. Jag har ju fått ett nytt intresse, bottle-flip! Jag och Sebastian gick runt på hela hotelområdet och försökte hitta nya och svåra ställen att bottle-flippa på! Riktigt kul faktiskt! 🙂 Mitt personliga rekord på 6 av 10 kvarstår dock som ett svårslaget rekord…

Lugnet börjar komma över mig, jag är inte lika intresserad av att ha uppkoppling längre. Det är precis som att man har tagit bort det digitala beroendet bit för bit, lite som att skala en lök lager för lager. I början hade jag ju ett väldigt brett och djupt digitalt beroende, nu är det mer att hålla den innersta kärnan av mina intressen vid liv. Jag har säkert gått från 10 gb om dagen ca 100 mb om dagen som jag är på nu. Jag är alltså nere på 1-2% av vad jag brukar förbruka… Och klarar mig ju faktiskt ganska bra! Men det är ju inte konstigt att man fick en smärre chock, att gå från 10 gb till 100 mb efter fem timmars flygresa. Hade man bara varit förberedd på det så hade det ju varit mycket lättare tror jag. Men där hemma gick jag ju i den konstiga förhoppningen om att det nog skulle finnas WiFi på hotellrummet. Verkligheten var att man har tur om man lyckas suga ner en mb på en halvtimme i baren… Och ja, jag kunde kollat upp med Telenor om vilka alternativ jag hade innan jag åkte ner men det hade jag faktiskt inte en tanke på. Jag kunde ju också ringt Telenor när jag kom ner men jag bestämde mig för att det nog var dags att få lite insikter i mig själv och i vad jag prioriterar i mitt liv. Det digitala har tagit över mitt liv. Är det egentligen så konstigt? Jag har ju alltid slängt mig över allt som har varit digitalt redan sedan jag var liten (spelade Commodore 64 redan 1979). Jag köpte min första digitala kamera 1997, det var långt före de började säljas ut i parti och minut på Elgiganten. Jag har slängt mig över alla nya appar, funktioner och program och provat och experimenterat för att se om det skulle kunna ge mig något både privat men först och främst i min yrkesroll inom det digitala. 

Det är ett brinnande intresse som fört mig hit och det är verkligen beroendeframkallande på samma nivå som cigaretter, snus, socker eller alkohol. För mig i alla fall. För vissa kanske det bara är som kaffe eller inte alls. Men man skulle ju kunna jämföra det med en person som verkligen älskar vin och allt som har med det att göra, läser på om allt, åker på vinresor och går all in i olika sällskap som också älskar vin i alla dess former. Självklart är nog risken högre att bli alkoholist för den personen än för någon som inte gillar vin eller sprit alls. Så har det nog varit för mig med det digitala. Man kan kanske inte jämföra digitalt beroende med alkoholism men att falla dit är ju säkert lika lätt. Som tur är så är finns det ju väldigt mycket positiva saker inom det digitala också. Jag har ju i mitt fall ett yrke jag brinner för inom det digitala. Det digitala är ju vår framtid och jag har alltid varit snabb på att vilja ta mig in i framtiden och ha det senaste dels för att det är häftigt men även för att det förhoppningsvis gör något enklare, snabbare eller kanske bara roligare. Men inte bara för sakens skull utan för att det verkligen kan ge något. Annars få det vara.

Vad som oroar mig mest är de generationer som växer upp nu. De har ingen chans att stå emot det digitala beroendet. De föds in i 10 gb om dagen… Många barn och ungdomar är mycket mer beroende av uppkoppling än vad jag är och lever nästan hela sina sina liv genom det digitala, i alla fall på fritiden. De träffas och spelar spel och Skypar tillsammans. Online. Det är mest på sommaren som de är ute och hittar på saker (Pokemon GO). Jag har i alla fall två liv. Ett digitalt och ett socialt (öga mot öga), där jag fortfarande tycker att det är viktigt att träffas och ha det trevligt. I och med att jag själv har en väldigt hög digital mottagningsnivå så har jag ju även tillåtit mina barn att göra samma, dels för att de verkar ha samma intresse för det digitala som jag men även för att det kommer att vara en stor del av deras framtid så varför begränsa tänker jag. Inte utvecklingen i alla fall. Men däremot i tid. Efter den här Teneriffaresan kommer jag att se till att vi har fler sociala stunder tillsammans i vardagen, inte bara på helgerna. Jag kan ju knappt få barnen att sitta kvar vid matbordet och prata med mig fast jag stått och lagat mat i två timmar, de har någon som väntar på Skype… Får bli ändring på det. Får bli ändring på mig själv också. Dags att fundera på hur vårt “nya” liv skall se ut…

Jag lyckades faktiskt att håll mig från nya 100 nya mb i mobilen igår! Kryss i taket! Jag är faktiskt lite imponerad av mig själv! 😉 Bottle flip tog över kvällen igår så 19-16 kvarstår i 31-bataljen.

Av: Patrik Rosenfeld

Klockan är 16 och jag fick precis ett sms från Telenor att mina 100 mb just nu är förbrukade och meddelandet säger att jag kan köpa nya 100 mb för 29 kr genom att svara JA på sms:et. Kände paniken börja bubbla, såg liksom en “flat line” på min mobilsurfningskapacitet framför mig och det var ingen skön känsla. Först var jag på väg att skriva JA på direkten men ångrade mig efter att ha skrivit J. Jag suddade ut J:et och bestämde mig för att jag skulle härda ut kvällen utan extra surf, jag kunde ju gå upp till baren och surfa med alla de andra som också var på avgiftning om jag skulle behöva.

Dagen hade flutit på ganska bra. Jag hade ju en liten livlina med mobilsurf i alla fall. Liten men ändå viktig när det gäller att hålla de viktigaste apparna och kommunikationsformerna vid liv. Jag hade ju som tur kvar sms som livlina men jag ville ju inte stänga ner de andra kanalerna helt, ville ju liksom gå in ibland och sätta på mobildatan och låta telefonens appar se ut som en julgran med en massa siffror överallt. Jag gissar att det är en del av beroendet. Tänk om det kommit något spännande? Det var ju också det man gjorde i tid och otid när man hade fullt blås på bredbandet i telefonen. Skulle vara intressant att följa mig själv en vanlig dag… Hur många gånger öppnar jag telefonen för att kolla om det kommit något nytt per dag? På tok för många skulle jag gissa på… Hur många av dessa gånger är bara ren ovana? Jag skulle gissa på ca 99%… Inte så konstigt att det tog lite tid att vänja sig vid den senaste stora förändringen i iPhonen där man tog bort swipningen till höger och ersatte den med två klick på knappen alternativt fingerscanning. Jag är i alla fall glad över att jag inte har ljud på på min telefon… Fick stänga av det för några år sedan, blev för mycket. Nu är jag nere på att ha avstängd mobildata och när jag väl sätter på den så har jag begränsat till ca 4-5 appar som håller mig flytande genom dagen. Inte jättetillfredställande men det funkar.

Det är faktiskt ganska skönt att lämna telefonen på hotellrummet. Men inte för länge. Kan tänka mig att det är som att gå ifrån sin snusdosa eller sina cigaretter utan att egentligen vara motiverad men att man borde. Inte så jättetillfredställande men ganska skönt för ett tag i alla fall. 

Jag är nog ganska tungt beroende av av bredband och Wifi och allt vad det medför. Som tur är så har jag alltid prioriterat sociala kontakter före så jag har ju ganska bra kontroll, så länge jag vet att jag kan kolla telefonen när jag vill. Jag kan vara social i flera timmar utan att kolla på telefonen eller ens bry mig om att göra det men så fort jag lämnar sälskapet för att åka hem eller mitt sällskap går på toaletten så är man ju där och kollar läget på mobilen utan ens reflektera över det. Någon som känner igen sig? Personligen känner jag att det är respektlöst att sitta och titta på telefonen när man umgås med sin respektive, vänner, kollegor eller sina barn därför gör jag det väldigt sällan vill ju inte heller att mobilen skall ta över mitt liv även där. Det betyder mycket för mig att kunna sitta och prata med människor, jag är ju trots allt en väldigt social person. För det mesta i alla fall. Där jag brister mest är när jag är med mina barn. Där ser jag stor potential till förbättring, det har denna resan verkligen fått mig att inse. 

Jag har märkt att ju mer jag lägger ifrån mig telefonen desto mer tid får jag till att reflektera och analysera. Dels mitt liv generellt men även små detaljer som blommor, människor, design, arkitektur eller små triviala saker som att man borde konstruera om stolen man sitter på för att den skulle kunna göras bättre. Man släpper fram sina tankar som tidigare var nedtryckta i alla meddelanden och siffror på apparna i telefonen. Rätt skönt faktiskt! Märker även på min son att han har blivit väldigt kreativ och har redan kommit på fler fiffiga uppfinningar. Att jag sitter och skriver detta är också ett tecken på att jag låter mina tankar flöda ganska fritt i alla fall. Istället för att slösurfa på Youtube eller på Facebook så blev jag sugen på att skriva om mina reflektioner istället. Har börjat fundera på hur man skulle kunna hitta en balans utan att mobilen tar över mitt liv. Detsamma gäller för mina barn.
Jag och Sebastian har nu använd vår tid tillsammans till att gå långa promenader, prata, tävla och träna i “bottle-flip”. Vårt 31-battle är också väldigt kul! Jag satte nytt personlig rekord i “bottle-flip” och har nu klarat att sätta 6 av 10 vilket jag är sjukt stolt över! Prova att utmana era barn på detta! Efter dag två står det 19-16 till mig i 31-matchen. 

Klockan han bli 17.23 innan jag såg mig själv skriva JA på Telenors sms för att få 100 nya mb att sätta tänderna i. En timme och 23 minuter utan någon som helst uppkoppling. Inte illa va? 😉

Av: Patrik Rosenfeld

När vi ätit middag i hotellets restaurang runt kl 19.30 så hade vi nu en hel kväll utan digitala aktiviteter framför oss. Det var väldigt skönt. Eller? Lite panik hade jag nog… Ingen av oss hade mobilen med till middagen, rätt skönt faktiskt… Jag intalade mig i alla fall det. Rätt mysigt att bara fokusera på maten och på min son som jag faktiskt har börjat se på i ett annat ljus nu när det bara är han och jag. Det var ju också en del av varför vi åkte iväg tillsammans. 

Efter middagen bestämde vi oss för att gå en promenad ner till havet. Det är ganska backigt på Teneriffa så jag fick ofta höra ironiska tillrop från Sebastian som “Du kommer att klara det pappa”, jag var mer orolig för om han skulle klara det så som han trippade runt på trapporna precis i början på hemvägen som var både lång och brant. 

När vi kom fram till hotellet igen så ville S gå upp till receptionen för att kunna lägga upp lite bilder i hans sociala kanaler. Han hade filmat himlen från flygplanet vilket var riktigt häftigt! Vi gick upp och läste lappen på receptionen som informerade oss om WiFi-uppkopplingen och lösen mm. Vi kollade i telefonen men kunde inte hitta nätverket. Vi provade igen några gånger i 5 minuter utan lycka så vi frågade i receptionen varför det inte funkade. Han tipsade oss om att gå ner en våning till baren där mottagningen skulle vara mycket bättre. Vi gick ner och där satt nästan alla på hotellet med sina mobiler och datorer och toksurfade. Det gjorde även vi efter några minuter… Tills vi upptäckte hur dålig uppkopplingen var… 🙂 Vi konstaterade även att det inte var underskott på bra uppkoppling men även elkontakter som också var underutvecklat på hotellet… 

Hur kan man inte ha ett eluttag vid sängen? Hur kan man inte ha ett sängbord vid sängen? Alla vet väl att man har sin viktigaste ägodel bredvid sig i sängen. Mobilen. På sängbordet med laddaren istoppad när man sover… Haha! Jösses vad denna sortens trivala saker blir uppenbara när man är på ett ställe som inte alls har samma prioriteter eller alternativt byggdes för 25 år sedan då denna typen av behov inte fanns. Hotellet var ju i alla fall smarta nog att sätta WiFi-zoonen i baren… Och barnens spelhal precis bredvid… Tror nog att man säljer lite fler öl och drinkar tack vare detta. Varför ska man hänga på sitt hotellrum där det inte finns WiFi när man kan hänga i baren och surfa tänker nog många. Vi med en liten stund men jag bestämde mig för att inte göra samma som de andra så jag hörde mig själv säga “Sebastian, ska vi gå ner på hotellrummet och spela 31?” Till min förvåning så sade han faktiskt ja. Detta var steg ett i vår digitala avgiftning. Vi spelade i en timme och hade jättekul. Vi bestämde oss för att köra en riktig långkörare över hela veckan där den som vunnit flest omgångar innan vi åker hem skulle vinna hela alltet! 🙂 Dagens ställning: 8-8. Godnatt och sov gott. Ta inte allt för givet utan njut fullt ut av din uppkoppling. 

Av: Patrik Rosenfeld

När vi kom till Teneriffa fick jag och min son ett bryskt uppvaknande från vårt digitala beroende och hur mycket vi egentligen är beroende av 4G och snabbt WiFI… Inte bara det utan även hur ofta vi båda kollade på våra telefoner så länge det fanns en uppkoppling. Känslan när de på hotellet sa att det bara fanns begränsad WiFi i receptionen… Blicken i min sons ögon där jag han tänka att han var fjantig och sen kände samma panik? S frågade mig vad vi skulle göra då? Vi får väl umgås sa jag! Inne i huvudet så tänkte jag: “hur då?”, “utan WiFi?”! Haha, jösses! Hur beroende är vi egentligen? Svaret på den frågan blev ju väldigt tydlig när man satt där på hotellrummet utan någon form av uppkoppling. Mobildata tänker ni då såklart, ja jo, men “bara” 100 mb om dagen… Ingenting ju…” Funkar ju bara för det mest nödvändiga. Vi är sjukt beroende av uppkoppling. Alla sociala kanaler, Youtube, kvällsunderhållning med filmer och serier… Messenger med sina vänner… Det enda som egentligen finns kvar fullt ut är sms. Allt annat är nedsläckt. Nästan i alla fall. Hur ska detta gå? Fortsättning följer i denna digitala avgiftning.

Av: Patrik Rosenfeld